Fresh Meat

Den här hösten jobbar och bor jag i London. En av fördelarna med detta är förstås brittisk tv. Delvis sådan som man kan se på själva tv-apparaten (och då stannar det inte vid det brittiska utbudet utan utbudet överhuvudtaget på "kabel-tv" i England är tillfredställande. Mer om det i ett annat inlägg), dels web-tv.

I Sverige upplever jag att utbudet på web-tvkanalerna brister. Det finns mycket bra på SVTplay, men på de kommersiella kanalernas dito läggs många program upp med en avgift. Det gör mig så arg! Nej då, det gör mig faktiskt inte så arg men det för mig vidare till min påbörjade poäng. Web-tv i Storbrittanien har, föga förvånande, ett mycket större utbud. Vill du titta på ett program du missat, gammalt som nytt, så finns det mer eller mindre alltid upplagt. Detta med undantag för bland annat amerikanska serier som "The Big Bang Theory" och liknande som jag antar är bundna av en massa upphovsrätter och så vidare.

Det är dock inget större problem, då de brittiska serierna mer än nog räcker att släcka en tv-törst! En relativt ny engelsk serie är collegeserien "Fresh Meat". Den handlar om ett gäng "freshmen", eller förstaårsstudenter på  ett universitet i Manchester. Det är den snälla killen som vill vara indie, den oskyldiga tjejen från Wales,den självupptagna överklassnobben, den konstnärliga litteraturstudenten som låtsas vara arbetarklass, den egna datornörden med ironiska glasögon som faktiskt inte är ironiska och den utflippade punkaren som tar en joint hellre än en Tetley's till frukost. Alla hamnar i samma house share i ett typiskt skabbigt engelskt hus och vi får följa hur deras relationer utvecklas och traska bredvid på deras akademiska bana (okej, kanske inte så värst mycket av det senare men det händer faktiskt att någon scen utspelas på biblioteket eller i en lektionssal).

Det är mycket sex, svordomar och fest. Och det hela är skildrat mycket, nästan smärtsamt, realistiskt. Trots att serieskaparna medvetet tycks ha velat skapa en lite mystisk, nästan åt Arkiv X-hållet, känsla så fångas verkligen bakfylleångest, ung, förvirrad kärlek och akademisk prestationsångest väldigt väl. Kanske är studenttiden mer Arkiv X-lik än vad jag velat erkänna?

Jag fortsätter följa serien (tack web-tv!!) slaviskt för att jag känner igen mig i de här unga människorna. De är så verkligt pretentiösa, idiotiska, fulsnygga och osäkra att jag bara gottar mig i igenkänningsfaktor och "skönt att den tiden är förbi"(typ).

Ett extra plus är också att Joe Thomas, från "Inbetweeners" spelar en av huvudrollerna (och ses ofta i Smiths-tisha). Dock har Jake Whitehall, som spelar J.P., ändå så här 1 och en halv säsong in i serien totalt knipit förstaplatsen till favoritkaraktär. Så förtjusande äckligt självgod och osäker på samma gång. Härligt.



Jag ser den på http://www.channel4.com men det verkar som att man kan se avsnitt på YouTube.