Tjena crabs and fabs!
Ja, nu är jag tillbaka i London, och finner det lämpligt att skriva i den här mycket välbesökta grottan igen. Kommentarsfältet gapar tomt, men vem vet, det kanske händer något nu!
Dagens tema blir hur TV är en räddning.
Så här är det. För mig är TV en trygghet. Det är formatet som gör att jag kan mysa in mig en regning dag med 15 avsnitt av Hem till gården när jag varken har lust eller råd med annat. Räddning.
Ett avsnitt av en skön TV-serie räddar även ett umgänge som kanske, ja, inte helt stimulerar parterna. Varför inte dra på ett avsnitt (som förhoppningsvis har även följande avsnitt tillgängliga) och liksom glo på det istället för att prata tills det är dags att äta igen. Ni umgås, men serien blir som en mycket underhållande tredje part. Strålande. Företrädesvis tittar ni på en intelligent, men även ganska rolig, typ av serie som förslagsvis Louis Therouxs dokumentärserier. Räddning.
Det i detta som då kanske inte konnoterar räddning så hemskt mycket är väl det sorgliga att välja TV före en god bok eller en härlig promenad. TV före att faktiskt samtala med varandra, alternativt inse att ni kanske inte borde umgås så mycket. Men TV är faktiskt inte helt hjärndödande och samhällsurlakande. Ibland ser vi något som får oss att tänka efter i frågor som är långt viktigare än huruvida du pratar 3 timmar med din partner eller en timme om dagen.
Uppdrag granskning sände ett mycket intressant program om den svenska journalistkåren och hur både de och deras intervjupersoner kan och bör uttala sig om invandringsfrågor i Sverige och vad detta kan få för konsekvenser. Oavsett vad en anser om programmets upplägg och utförande är temat intressant, högaktuellt och fick i alla fall mig att googla vidare på delar av innehållet. Vilket tyvärr ledde mig till bland annat en otroligt obehaglig sida av extremhögerkaraktär (fast just i detta fallet känns begreppet extremhöger ungefär lika hotfullt som Pensionärernas Riksorganisation. Precis så vidrig var nämda sida. Googla ej om du vill ha kvar livslust och hopp om världen samt den där lilla gnuttan av dig som kanske ännu inte blivit cyniker).
http://www.svtplay.se/video/1214208/del-16-av-18?dela=1
Summan av kardemumman blir alltså att TV fortfarande kan och bör få dig att tänka. Räddning.
Fotnot: Louis Theroux gör fantastiska dokumentärserier som definitivt stimulerar tankeverksamhet. Hem till gården gör det typ inte. Eller, jo, du kan lära dig att du inte borde döda folk eller vara otrogen med din brorsdotters kille, fast det är ändå okej om du tar ditt straff, då får du vara med på puben i slutändan ändå, ge det bara några säsonger.
Kram!
Fastklistrad framför teven sedan barnsben. Den som faktiskt kommer ihåg vad Rederiet-Rolfs flickvän hette. Rappar introt till Fresh Prince in Bel Air flytande. Mycket kritiskt inställd till folk som säger saker i stil med "Det går inget bra på teve längre". Det går alltid bra grejer på tv. Jag tycker om TV.
Thursday, May 16, 2013
Wednesday, November 21, 2012
Mat-teve
Tv-program som handlar om mat. Bra eller anus?
Vi kan ju konstatera redan nu att det har gått inflation i fenomenet de senaste kanske 5-7 åren. I program som handlar om mat. Varför?
Parodier...det sanna tecknet på att ett format har nått succé
Jag ser det som att det i stort beror på två faktorer.
Välfärdssamhället
I och med att de flesta av oss i till exempel Sverige har det rätt så jäkla gott ställt när det komer till kritan så behöver vi ytterligare stimulans än till exempel mat, vatten, värme, familj. Matlagning tar näringsintaget till en annan nivå där vi kan njuta av att äta och till och med av att tillaga maten. Något som en gång i tiden varit en ren nödvändighet och kanske ofta ett nödvändigt ont är idag (och har förstås varit under en mycket lång tid) ett njutningsämne. Matlagning är för många av oss ett sätt att komma vidare i vårt självförverkligande. Det fina med matlagning dock är ju att äta, det måste vi alla. Just därför kanske matlagningsprogram har haft en sådan stor genomslagskraft då det är en modern hobby som för många kanske känns renare och mer moraliskt riktigt än till exempel inredning, mode, eller shopping. Men precis som de senare nämnda sysselsättningarna har förstås matlagning ett estetiskt värde också. Njutning är viktigt för oss och både hur ett matlagningsprogram är filmat och upplagt kittlar våra estetiska sinnen och ger oss en förnimmelse om salta, söta och sura smakfester i gommen.
Nigella Lawson, njutarnas njutare
Tittarkontakt
Den andra faktorn som jag gissar har prefixet framgång är kontakten som matlagningsprogram skapar tittare emellan. Mat, såsom den framställs i de flestamatlagningsprogram, handlar om njutning när vi äter och smakar. Men njutningen ligger även i att umgås över mat. Långa middagar med tända ljus och fyllda vinglas. Fikastunder i trädgården på landet. Frukost med hembakt bröd och fantasifyllda smoothies, "tar du kulturdelen, så kan du skicka sporten till mig?". Etc etc etc...
Jag tror att matlagningsprogram ger oss en känsla av kontakt, tittare emellan. Även om vi tittare sitter själva framför teven med en skorpa och en kopp Eldoraro-te, så förmedlar mat-teven en känsla av samkväm och gemenskap. Jag minns min första opponering på universitetet. Jag var urnervös delvis på grund av att min handledare skrämde skiten ur mig. Men så kom hon in med en påse lösgodis och inledde opponeringen med att säga ungefär "Det sägs att människor som ätit tillsammans inte vill göra varandra illa. Så innan vi börjar opponeringen vill jag att ni äter lite godis tillsammans, så att ni sedan opponerar på varandra med respekt och välvilja". Det där sitter kvar hos mig.
Per Morberg i "Vad blir det för mat"...man hänger i köket, man ses över en middag, man myser i ett lantligt kök...
Med det sagt har jag fan ätit med en jävla massa människor som jag inte direkt är överförtjust i.
Matlagningsprogram har gått från att främst vara reklam för en viss vara eller produkt, till att vara direkt instruerande (morgontv, middagstips), till något liknande matporr (Nigella, Per Morberg, Leila Lindholm), till att bli forum för tävlingar kockar och kändisar emellan, till att informativt göra mat till en moralisk fråga (Landet Brunsås, Jamie Olivers uppläxande skolmatsprogram) till att faktiskt ta fram framtida proffskockar, till att tävla "vanliga människor" emellan (Halv åtta hos mig, Come dine with me), till att bli mer av en statist men användas som ett medel för att skapa en avslappnad miljö (Rachel Ray och Martha Stewarts talkshows, På middag hos Hannah och Amanda).
En homage till en riktig klassiker i mat-tvsammanhang, Julia Child, som det till och med nu finns en långfilm om!
Ja, det var en snabb, slarvig och översiktlig genomgång av mat-teves historia, men visst belyser det lite hur och varför mat-teve varit så populär?
Nu en still undran: vad kommer härnäst i mat-teve-väg?
En av mina personliga favoriter är den brittiska/irländska upplagan av "Halv åtta hos mig" (Tror att den brittiska serien är orginalformatet), "Come dine with me", där deltagarna mer som regel än undantag är fullkomligt knäppa och så sjukt otrevliga mot varandra. Det är jättekul och motbevisar möjligtvis min gamla handledares tes. Men å andra sidan får jag ofta en känsla av familjär gemenskap hur brutalt uppriktiga de än är mot varandra...
Come dine with me går att streama från Youtube!
Vi kan ju konstatera redan nu att det har gått inflation i fenomenet de senaste kanske 5-7 åren. I program som handlar om mat. Varför?
Parodier...det sanna tecknet på att ett format har nått succé
Jag ser det som att det i stort beror på två faktorer.
Välfärdssamhället
I och med att de flesta av oss i till exempel Sverige har det rätt så jäkla gott ställt när det komer till kritan så behöver vi ytterligare stimulans än till exempel mat, vatten, värme, familj. Matlagning tar näringsintaget till en annan nivå där vi kan njuta av att äta och till och med av att tillaga maten. Något som en gång i tiden varit en ren nödvändighet och kanske ofta ett nödvändigt ont är idag (och har förstås varit under en mycket lång tid) ett njutningsämne. Matlagning är för många av oss ett sätt att komma vidare i vårt självförverkligande. Det fina med matlagning dock är ju att äta, det måste vi alla. Just därför kanske matlagningsprogram har haft en sådan stor genomslagskraft då det är en modern hobby som för många kanske känns renare och mer moraliskt riktigt än till exempel inredning, mode, eller shopping. Men precis som de senare nämnda sysselsättningarna har förstås matlagning ett estetiskt värde också. Njutning är viktigt för oss och både hur ett matlagningsprogram är filmat och upplagt kittlar våra estetiska sinnen och ger oss en förnimmelse om salta, söta och sura smakfester i gommen.
Nigella Lawson, njutarnas njutare
Tittarkontakt
Den andra faktorn som jag gissar har prefixet framgång är kontakten som matlagningsprogram skapar tittare emellan. Mat, såsom den framställs i de flestamatlagningsprogram, handlar om njutning när vi äter och smakar. Men njutningen ligger även i att umgås över mat. Långa middagar med tända ljus och fyllda vinglas. Fikastunder i trädgården på landet. Frukost med hembakt bröd och fantasifyllda smoothies, "tar du kulturdelen, så kan du skicka sporten till mig?". Etc etc etc...
Jag tror att matlagningsprogram ger oss en känsla av kontakt, tittare emellan. Även om vi tittare sitter själva framför teven med en skorpa och en kopp Eldoraro-te, så förmedlar mat-teven en känsla av samkväm och gemenskap. Jag minns min första opponering på universitetet. Jag var urnervös delvis på grund av att min handledare skrämde skiten ur mig. Men så kom hon in med en påse lösgodis och inledde opponeringen med att säga ungefär "Det sägs att människor som ätit tillsammans inte vill göra varandra illa. Så innan vi börjar opponeringen vill jag att ni äter lite godis tillsammans, så att ni sedan opponerar på varandra med respekt och välvilja". Det där sitter kvar hos mig.
Per Morberg i "Vad blir det för mat"...man hänger i köket, man ses över en middag, man myser i ett lantligt kök...
Med det sagt har jag fan ätit med en jävla massa människor som jag inte direkt är överförtjust i.
Matlagningsprogram har gått från att främst vara reklam för en viss vara eller produkt, till att vara direkt instruerande (morgontv, middagstips), till något liknande matporr (Nigella, Per Morberg, Leila Lindholm), till att bli forum för tävlingar kockar och kändisar emellan, till att informativt göra mat till en moralisk fråga (Landet Brunsås, Jamie Olivers uppläxande skolmatsprogram) till att faktiskt ta fram framtida proffskockar, till att tävla "vanliga människor" emellan (Halv åtta hos mig, Come dine with me), till att bli mer av en statist men användas som ett medel för att skapa en avslappnad miljö (Rachel Ray och Martha Stewarts talkshows, På middag hos Hannah och Amanda).
En homage till en riktig klassiker i mat-tvsammanhang, Julia Child, som det till och med nu finns en långfilm om!
Ja, det var en snabb, slarvig och översiktlig genomgång av mat-teves historia, men visst belyser det lite hur och varför mat-teve varit så populär?
Nu en still undran: vad kommer härnäst i mat-teve-väg?
En av mina personliga favoriter är den brittiska/irländska upplagan av "Halv åtta hos mig" (Tror att den brittiska serien är orginalformatet), "Come dine with me", där deltagarna mer som regel än undantag är fullkomligt knäppa och så sjukt otrevliga mot varandra. Det är jättekul och motbevisar möjligtvis min gamla handledares tes. Men å andra sidan får jag ofta en känsla av familjär gemenskap hur brutalt uppriktiga de än är mot varandra...
Come dine with me går att streama från Youtube!
Monday, November 19, 2012
Singel i stan
Glad måndag på er!
Helgen bjöd endast på Grey's Anatomy i tv-väg men det tar vi i ett annat inlägg. Däremot var jag på en screening av fyra polska filmer, varav tre var kortfilmer. Jag gillar verkligen det formatet, det är som små konstverk som ibland lämnar starkare intryck än långfilmer. Kanske på grund av att formatet kräver en starkare betoning på budskapet. Vid den här screeningen var alla fyra regissörer närvarande och frågestunden efteråt var mycket intressant. Jag blir alltid så imponerad av människor som ägnar så mycket tid och energi till skapande.
Hursomhelst.
En av kortfilmerna, av Olga Kalgate, handlade om en illustratör och hennes singelliv.
Filmen drog paralleller till sagan om Rödluvan, men det jag plötsligt kom att tänka på var "Singel i stan". 90-tals-sitcom om serietecknaren Caroline och hennes assistent/färgläggare Richard. Kommer ni ihåg?
Googlade lite snabbt på serien och upptäckte bland annat att Lauren Graham (Gilmore Girls Lorelai) tydligen spelade en roll. Kanske var det bara något avsnitt. Hursomhelst påminde "Singel i stan" mig om hur fantastiskt det var när Caroline och Richard FAKTISKT blev ihop, och gorbys-piroger på lunchrasten som inföll samtidigt som håltimme så man hann gå hem och äta. O'boy efter skolan och pappas soffa var även referenser ur mitt sena 90-tals liv som flög förbi i mitt huvud. Får klippen dig att komma ihåg något?
Fredens!
Helgen bjöd endast på Grey's Anatomy i tv-väg men det tar vi i ett annat inlägg. Däremot var jag på en screening av fyra polska filmer, varav tre var kortfilmer. Jag gillar verkligen det formatet, det är som små konstverk som ibland lämnar starkare intryck än långfilmer. Kanske på grund av att formatet kräver en starkare betoning på budskapet. Vid den här screeningen var alla fyra regissörer närvarande och frågestunden efteråt var mycket intressant. Jag blir alltid så imponerad av människor som ägnar så mycket tid och energi till skapande.
Hursomhelst.
En av kortfilmerna, av Olga Kalgate, handlade om en illustratör och hennes singelliv.
Filmen drog paralleller till sagan om Rödluvan, men det jag plötsligt kom att tänka på var "Singel i stan". 90-tals-sitcom om serietecknaren Caroline och hennes assistent/färgläggare Richard. Kommer ni ihåg?
Googlade lite snabbt på serien och upptäckte bland annat att Lauren Graham (Gilmore Girls Lorelai) tydligen spelade en roll. Kanske var det bara något avsnitt. Hursomhelst påminde "Singel i stan" mig om hur fantastiskt det var när Caroline och Richard FAKTISKT blev ihop, och gorbys-piroger på lunchrasten som inföll samtidigt som håltimme så man hann gå hem och äta. O'boy efter skolan och pappas soffa var även referenser ur mitt sena 90-tals liv som flög förbi i mitt huvud. Får klippen dig att komma ihåg något?
Fredens!
Tuesday, November 13, 2012
Angående sista inlägget
Alltså. Vad sjukt att jag råkade skriva att jag sitter på "jobbet". Hahahaha! Jag är ju såklart hemma!
Picture not related
Tjena!
Sitter framför teven och Desperate Housewives ska precis dra igång. Det verkar som kanske den sista eller näst sista säsongen?
Hursomhelst är det här en av mina trevligaste stunderna på jobbet.
***VIKTIGT MEDDELANDE!! Brian Austin Green a.k.a David Silver i Beverly Hills 90210 är med som guest appearance! Han är härlig ändå. Älskade att han och Tiffani Thiesen a.k.a. Valerie Malone var ihop i verkligheten också. Älskar när sånt händer. Kan ni fatta att Sookie och Bill liksom har fått riktiga barn ihop i verkligheten? Snacka om TRUE BLOOD. ***
Tillbaka till morgonteve. Jo, det är en riktig mysstund. Dagens motsvarighet till veckans fredagsmys, nästan. Här i London är basutbudet stort, särskilt när det gäller sitcoms, såpoperor och dramaserier ( motsvarigheterna till heroin, kokain och chrystal meth i mitt liv) så guldet i morgonmunnen brukar bestå av lite Frasier, lite Everybody loves Raymond, lite Scrubs, lite Big Bang Theory, lite How I Met Your Mother, lite Desperate Housewives, lite Ugly Betty. Jag brukar undvika såpoperorna (Emmerdale, Coronation Street, Hollyoaks). Jag tycker inte det passar som morgonteve.
Jag vill nu påpeka att jag inte tittar på alla dessa serier varje morgon. Men visst, det kan bli ett par timmar vissa morgnar. Jag jobbar kväll, så det är lätt att man fastnar en stund. Och till mitt försvar har jag bara basutbudet hemma i Stockholm (SVT1,SVT2, TV4). Så det här fungerar lite som tevetittandets Carpe Diem. Gud, hoppas inte mamma läser.
Men visst är det något särskilt med morgonteve?
När vi var små tittade vi på adventskalendern eller sommarlovsteve.
När vi blev vuxna blev plötsligt morgonprogrammen med programledare i soffa och 3-minutersinslag om rostade rotsaker plötsligt en härlig stund med kaffe i näven.
Vad vi än tycker om teve som fenomen så har det blivit en stor del av våra moderna liv. Det är dock flyktigt, och vete sjutton om en sådan tidsbunden aktivitet som morgonteve har en särskilt lång livslängd. Kanske är det ett stycke historia som vi berättar om för barnbarnen om 50 år.
Ni vet ju vad jag tycker om teve. Jag tycker om teve.
Och grävlingar
Sitter framför teven och Desperate Housewives ska precis dra igång. Det verkar som kanske den sista eller näst sista säsongen?
Hursomhelst är det här en av mina trevligaste stunderna på jobbet.
***VIKTIGT MEDDELANDE!! Brian Austin Green a.k.a David Silver i Beverly Hills 90210 är med som guest appearance! Han är härlig ändå. Älskade att han och Tiffani Thiesen a.k.a. Valerie Malone var ihop i verkligheten också. Älskar när sånt händer. Kan ni fatta att Sookie och Bill liksom har fått riktiga barn ihop i verkligheten? Snacka om TRUE BLOOD. ***
Tillbaka till morgonteve. Jo, det är en riktig mysstund. Dagens motsvarighet till veckans fredagsmys, nästan. Här i London är basutbudet stort, särskilt när det gäller sitcoms, såpoperor och dramaserier ( motsvarigheterna till heroin, kokain och chrystal meth i mitt liv) så guldet i morgonmunnen brukar bestå av lite Frasier, lite Everybody loves Raymond, lite Scrubs, lite Big Bang Theory, lite How I Met Your Mother, lite Desperate Housewives, lite Ugly Betty. Jag brukar undvika såpoperorna (Emmerdale, Coronation Street, Hollyoaks). Jag tycker inte det passar som morgonteve.
Jag vill nu påpeka att jag inte tittar på alla dessa serier varje morgon. Men visst, det kan bli ett par timmar vissa morgnar. Jag jobbar kväll, så det är lätt att man fastnar en stund. Och till mitt försvar har jag bara basutbudet hemma i Stockholm (SVT1,SVT2, TV4). Så det här fungerar lite som tevetittandets Carpe Diem. Gud, hoppas inte mamma läser.
Men visst är det något särskilt med morgonteve?
När vi var små tittade vi på adventskalendern eller sommarlovsteve.
När vi blev vuxna blev plötsligt morgonprogrammen med programledare i soffa och 3-minutersinslag om rostade rotsaker plötsligt en härlig stund med kaffe i näven.
Vad vi än tycker om teve som fenomen så har det blivit en stor del av våra moderna liv. Det är dock flyktigt, och vete sjutton om en sådan tidsbunden aktivitet som morgonteve har en särskilt lång livslängd. Kanske är det ett stycke historia som vi berättar om för barnbarnen om 50 år.
Ni vet ju vad jag tycker om teve. Jag tycker om teve.
Och grävlingar
Thursday, November 8, 2012
Fresh Meat
Den här hösten jobbar och bor jag i London. En av fördelarna med detta är förstås brittisk tv. Delvis sådan som man kan se på själva tv-apparaten (och då stannar det inte vid det brittiska utbudet utan utbudet överhuvudtaget på "kabel-tv" i England är tillfredställande. Mer om det i ett annat inlägg), dels web-tv.
I Sverige upplever jag att utbudet på web-tvkanalerna brister. Det finns mycket bra på SVTplay, men på de kommersiella kanalernas dito läggs många program upp med en avgift. Det gör mig så arg! Nej då, det gör mig faktiskt inte så arg men det för mig vidare till min påbörjade poäng. Web-tv i Storbrittanien har, föga förvånande, ett mycket större utbud. Vill du titta på ett program du missat, gammalt som nytt, så finns det mer eller mindre alltid upplagt. Detta med undantag för bland annat amerikanska serier som "The Big Bang Theory" och liknande som jag antar är bundna av en massa upphovsrätter och så vidare.
Det är dock inget större problem, då de brittiska serierna mer än nog räcker att släcka en tv-törst! En relativt ny engelsk serie är collegeserien "Fresh Meat". Den handlar om ett gäng "freshmen", eller förstaårsstudenter på ett universitet i Manchester. Det är den snälla killen som vill vara indie, den oskyldiga tjejen från Wales,den självupptagna överklassnobben, den konstnärliga litteraturstudenten som låtsas vara arbetarklass, den egna datornörden med ironiska glasögon som faktiskt inte är ironiska och den utflippade punkaren som tar en joint hellre än en Tetley's till frukost. Alla hamnar i samma house share i ett typiskt skabbigt engelskt hus och vi får följa hur deras relationer utvecklas och traska bredvid på deras akademiska bana (okej, kanske inte så värst mycket av det senare men det händer faktiskt att någon scen utspelas på biblioteket eller i en lektionssal).
Det är mycket sex, svordomar och fest. Och det hela är skildrat mycket, nästan smärtsamt, realistiskt. Trots att serieskaparna medvetet tycks ha velat skapa en lite mystisk, nästan åt Arkiv X-hållet, känsla så fångas verkligen bakfylleångest, ung, förvirrad kärlek och akademisk prestationsångest väldigt väl. Kanske är studenttiden mer Arkiv X-lik än vad jag velat erkänna?
Jag fortsätter följa serien (tack web-tv!!) slaviskt för att jag känner igen mig i de här unga människorna. De är så verkligt pretentiösa, idiotiska, fulsnygga och osäkra att jag bara gottar mig i igenkänningsfaktor och "skönt att den tiden är förbi"(typ).
Ett extra plus är också att Joe Thomas, från "Inbetweeners" spelar en av huvudrollerna (och ses ofta i Smiths-tisha). Dock har Jake Whitehall, som spelar J.P., ändå så här 1 och en halv säsong in i serien totalt knipit förstaplatsen till favoritkaraktär. Så förtjusande äckligt självgod och osäker på samma gång. Härligt.
Jag ser den på http://www.channel4.com men det verkar som att man kan se avsnitt på YouTube.
Jakten på det perfekta livet
"Jakten på det perfekta livet" är en serie reportage där Hellqvist reser runt i sin gamla Volvo för att intervjua människor som liksom lyckats. Som lever det perfekta livet på ett eller annat vis. Programmet angriper fenomenet perfekt liv från olika håll. Det första programmet handlar om riktigt bra kärleksrelationer. Det andra om lyckan i att shoppa. Hellqvists intervjuer blandas med expertutlåtanden från psykologer, livsforskare och liknande proffs på ämnet.
Den totala avsaknaden av klappa på huvudet eller skriva på näsan är otroligt befriende. Så som i alla fall jag önskar att alla reportageprogram var. Det handlar inte om att tala om hur vi når det perfekta livet utan ger snarare en chans till observation av folk som faktiskt är där, i alla fall delvis. Det är mysigt att kunna tjuvtitta in på människor som har det bra istället för tvärtom. Tjuvtittande på misär, dekadens och beteende som vi fördömer känns förlegat och väldigt mycket tidigt 2000-tal. Vi blev sondmatade med program a la Big brother och Ricki Lake så länge att det känns fräscht att faktiskt få följa med personer som är lyckliga.
Men en annan framgångsfaktor i programmet är förstås också att det öppnar för reflektion kring varför vissa saker gör oss lyckliga. I första programmet funderar Hellqvist under de avslutande minuterna över hennes relationer i livet. Och hur ett "riktigt" förhållande, alltså ett av romantisk art, egentligen skulle vara mer värt eller bättre än det hon redan har med sin bästis Linda. I program nummer två får vi förklarat av en psykolog hur vi är genetiskt inställda till att inte ha ett stopp på vårt begär. Denna ickeexisterande spärr har inte skadat oss tidigare då utbudet av godsaker och annat inte varit tillräckligt stort för att vi ska föräta oss eller förgöras av materiellt begär. Allt detta leder till en stunds reflektion kring vad lycka och det perfekta livet faktiskt är.
Kanske tillhör jag den perfekta målgruppen för programmet då dessa frågor är sådana som jag ägnar lite tid åt varenda dag. Hursomhelst så är "Jakten på det perfekta livet" ett program som underhåller och stimulerar hjärta och hjärna på samma gång och för mig är det en klockren kombination. Jag får titta på tv, och få den mycket unika tillfredställelsen som alla guilty pleasures ger, och det känns även som att jag gjort något nyttigt.
Typ som när man hade en rolig lektion i skolan.
Allt under ledning av allas vår gulleplutt Hanna Hellqvist. Grädden på moset!(Tänk er nu det sagt på värmländska)
Du kan se serien på SVTplay.
Subscribe to:
Posts (Atom)